ej låta henne gå allena, och, ehuru han hade stämt möte med en vapensmed, för att köpa en förträfflig bössa, gjorde han gerna denna uppoffring. Alice, som endast önskade vara allena, protesterade förgäfves häremot, hvad fru Musgrove befallte, var hon således nödsakad att med en skenbar tacksamhet antaga; men innan hon gick, och för att icke försumma något försiktighetsmått, hade hon den omtankan att säga det hon fruktade, att de begge kaptenerne Harvill och Wentworth hade glömt att de voro bjudne till hennes far denna afton. ”Jag besvär eder, fru Musgrove, sade hon, om de komma tillbaka till er, som jag väl tror, att vara god erinra dem derom, och säga dem att vi hoppas få se dem begge.”
”Ja, min bästa vän, men de hafva riktigt förstått det, jag gifver mitt hedersord derpå, och ansvarar eder åtminstone för eder gunstling, kapten Harvill; det roar honom allt för mycket att tala med eder, så att ni icke skulle vara säker om honom: beträffande Wentworth . . . . jag tror också att han kommer. ”Det gör detsamma, förglöm icke att förnya bjudningen på mina vägnar; Elisabeth skulle tilltala mig om någondera uteblef.” Man lofvade henne det, och hon gick med mer lugn; om Wentworth också icke skulle komma, hade hon beslutit att öppna sitt hjerta för den goda kapten Harvill, som snart skulle återföra sin vän till henne.
