som herr Elliot antog, hade förtjust henne; nu återstod endast för henne att erkänna sin förvillelse, och bjuda till att försona det onda hon gjort sin Alice. Oaktadt sina små anspråk på snille, god ton och förstånd, var lady Russel en förträfflig qvinna, som ägde för Alice ett modershjerta och med lika känslor fästade hon sig vid den mannen, som förvissade henne om sitt barns sällhet.
Sedan Alice gått ifrån lady Russel, gick hon till fru Smith, som lifligt deltog i hennes lycka: hon lofvade henne en mer nitisk vän och beskyddare än herr Elliot, och höll ord. Wentworth, som flere gånger varit i Indien, hade der bekanta; han förmådde dem att behandla fru Smiths affärer med sådan verksamhet, att det lyckades honom sätta henne i besittning af de egendomar hon hade i detta aflägsna land, och få dem realiserade; de voro nog betydliga, för att gifva henne en hederlig utkomst. Hennes helsa förbättrades äfven genom baden; hon förmådde ofta besöka sina verkliga vänner, för hvilka hon var angenäm genom sitt förstånd och sin glädtighet, och som ökade deras sällhet. Det utgör ej allt att vara lycklig, man måste äfven hafva någon, med hvilken man kan tala om sin lycka; och en älskvärd och verklig vän är en dyrbar vinning för en god familj; Wentworth och hans Alice kände hela värdet deraf. Carl och Maria voro också mycket nöjda med deras systers giftermål: den förstnämde derföre, att han verkligen
