Elisabeth och sir Walter förargade sig, som ej var underligt, öfver de varelsers falskhet, till hvilka de haft sitt högsta förtroende, och som de trodde vara fästade vid dem för lifstiden; njutningen af förströelserna i verlden och deras vackra salonger, i förening med det förakt de egnade dem, af hvilka de blifvit så ovärdigt bedragne, tröstade dem: de hoppades dessutom, att lätt få denna förlust ersatt. Elisabeth förlitade sig på sin skönhet, och sir Walters egen var icke, enligt hans tanka, ännu att förkasta, likasom hans titel, den han gerna önskade sig kunna beröfva sin trolöse kusin; men Elisabeth gillade icke detta sätt att hämnas: hon använde allt sitt inflytande, till förekommande att han skulle gifva henne en styfmor, och än i denna stund har icke tillfälle yppats att gifva honom en måg . . . .
Troligen måste de sluta deras smaklösa lif tillsammans, han utan hustru, hon utan man, under det de finna sig temligen lyckliga i deras sköna salonger.
Af vana lefver herr Elliot ännu tillsammans med fru Clay; att hon älskade honom med passion såg man deraf, att hon gjorde honom ett offer af den visshet, hon nästan hade att genast kunna blifva lady Elliot; hon hoppades nog blifva det med tiden; och hela hennes list, hela hennes falskhet, all hennes förförelseanda är i rörelse för detta ändamål; herr Elliot är det icke mindre än hon, och skall sluta med att låta snärja in sig. När qvinnan ej har mer än
