— 50 —
men då det angick Wentworths, tvekade hon ej längre: då hennes far ingen ting ville gifva honom, borde hon väl missbruka Fredriks kärlek och gifva honom en hustru utan hemgift, hvars familj redan föraktade — och försköt honom? Att förekomma det, som hon ansåg skulle göra hans olycka som hon älskade, var nu hennes pligt och hennes enda tröst då hon sade honom det sista farväl, och hon blef i intet fall skonad; hon hade den smärtan att se, huru han sårades af sir Walters högmod och af Alices egen svaghet. Så snart han hade fått sitt afsked reste han ifrån Sommersetshire, utan att ens bjuda henne farväl, af hvilken han trodde sig så litet älskad.
Han bedrog sig: deras förbindelse hade blott varat några månader; men denna korta tid lemnade outplånliga spår i Alices känslofulla hjerta, en tillgivenhet mot hvilken hon oupphörligt, men förgäfves arbetade, saknader som i stället att minskas, dagligen ökades, förbittrade för henne alla ungdomens njutningar, och sorgen som nedtryckte hennes själ, bleknade rosorna på hennes kinder, skingrade och släckte glädjen i hennes ögon. Öfver sju år voro nu förflutne, sedan Fredrik Wentworth reste bort, och man hade icke hört talas om honom; han var förgäten äfven af dem, som vållade hans olycka. Alice undantagande, som ännu sökte den artikeln i tidningarna som angick flottan, i den förhoppning att
