— 52 —
Genom detta giftermål hade Alice stannat qvar i grannskapet, och blifvit befriad ifrån det beroende och den orättvisa hvarföre hon alltid var ett föremål i sin fars hus; men i detta fall, hade Alice alldeles icke begärt något råd; hennes egen samvetskänsla ledde hennes beslut att ej bortgifva sin hand utan sitt hjerta. Lady Russel, som icke så lätt afstod från sina fördomar, och icke trodde att hon kunde misstaga sig, saknade väl icke Wentworth, men började frukta, att någon ej skulle anmäla sig, som vore nog rik för att tillfridsställa henne, och nog älskvärd för att förmå Alice att inträda i ett stånd, för hvilket hon tycktes vara skapad genom sitt saktmodiga lynne och sina husliga vanor.
De kände icke hvarandras ömsesidiga tankar i detta afseende: Lady Russel, med ringa erfarenhet i kärlek, trodde att det var nog att ej tala derom, för att icke mera tänka derpå; hvarken Wentworths namn, eller något som stod i sammanhang med denna händelse hade blifvit talat dem emellan; således föreställde hon sig icke, att Alices hjerta var så beständigt; sjelf hade den sistnämda någon gång tyckt sin ömhet vara förbi eller åtminstone mycket försvagad, men hennes ifver att i tidningarna läsa det som angick flottan, hennes sinnesrörelse då hon der såg Fredrik Wentworth nämd som en af dess
