— 61 —
ännu hade sir Walter icke den ringaste böjelse för henne, och skämtade beständigt öfver några brister i hennes figur, som var vida underlägsen det ideal af skönhet, som sir Walter fordrade så väl hos qvinnan som hos mannen, och som han endast fann i sin spegel, eller i sin dotter Elisabeths anletsdrag. Mistriss Clay hade fräknar som skämde hennes hy; hennes tänder, som väl voro friska, men ojemna, stodo för mycket ut; hennes hand var stor och ej nog hvit; men hon var ung, och, oaktadt dessa små obehagligheter, hade hon något, som jag icke kan förklara, men som gjorde henne mera förledande än sjelfva skönheten: mycket talande ögon, ett brinnande begär att behaga, nog fintlighet att för detta ändamål använda alla möjliga medel, och icke nog grannlagenhet för att lemna något oförsökt. Sir Walter var redan så långt kommen, att han icke kunde umbära hennes sällskap, som både uppmuntrade — och smickrade honom; och för att höra på henne, lade han ofta bort adelshistorien; med ett ord, Alice såg faran så nära för hand, att hon ansåg sig böra tala med sin syster derom. Hon hoppades föga deraf. Elisabeth fästade aldrig någon uppmärksamhet vid det som Alice sade: men i förmodan af en sådan händelse skulle hon bli den mest lidande dervid, och Alice ville ej gifva henne anledning till den förebråelsen,
