— 62 —
att hon icke hade väckt hennes uppmärksamhet derpå.
Hon yppade således sina tankar, och det gick som hon hade anat; den högmodiga Elisabeth förvånades och begrep icke, huru man kunde hysa en sådan tanke; den förolempade henne, och hon ansvarade fullkomligt för sin far och sin vän, som hon kände bättre än någon annan.
”Mistriss Clay sade hon, finner sig allt för mycket hedrad af denna tittel, för att sträcka sina anspråk derutöfver; hon skall aldrig glömma hvem hon är och hvad vi äre; Jag känner bättre hennes tänkesätt än du; Jag har den öfvertygelsen att hon icke tänker på att gifta sig, och framförallt skulle hon icke ingå en förbindelse med någon, hvars stånd är så olika med hennes. Åter hvad min far angår, då han ej velat gifva mig en styfmor, och då jag förmodar att han hos mig funnit den person, som gjort les honneurs för hans hus, så har jag ingen ting att frukta. Vore mistriss Clay en skönhet, så bör du förstå att jag ej införde henne i min sällskapskrets, och framför allt icke i min fars; ej derföre, skulle tro något i verlden kunna förmå honom att gifta sig igen, men han kunde då få en
