— 64 —
hade du bordt begripa, att jag framför någon annan har det högsta intresse af att hindra en sådan mesalliance, och att det var ganska onödigt att meddela mig denna underrättelse; men det finnes visst folk, som i brist af någon annan utmärkelse, gör anspråk på mera försiktighet än den erfarnaste.”
Alice teg, och ångrade icke att hon talat med sin syster i ett ämne, som visserligen skulle sätta henne på sin vakt, emot mistriss Clays anläggningar.
Den sista äretjensten, som sir Walters spann gjorde, var att draga honom, miss Elisabeth och mistriss Clay till Bath; de förstnämde flyttade utan mycken saknad ifrån deras vackra egendom, och deras underlydande saknade icke heller dem. Men vanan att se denna familj, från far till son, bo i deras grefskap, väckte likväl mera bedröfvelse än man kunnat föreställa sig, och det smickrade mera sir Walters högmod, än det rörde hans hjerta. Elisabeths var hård som sten; hennes skiljsmessa från lady Russel och Alice kostade lika litet på henne, som hade hon gått endast ur det ena rummet i det andra. Då Alice hade förlorat dem ur sigte, gick hon bedröfvad till Kellinch-Lodge, der hon skulle tillbringa åtta dagar.
