— 65 —
Hennes vän var icke mindre bedröfvad: lady Russel kände huru högst nödvändigt det var för sir Walter att öfvergifva sin egendom och anledningarne till detta hans beslut, sysselsatte likaså mycket henne, som ägarena till Kellinch-Hall; denna familjs heder rörde henne lika mycket som hennes egen. En lång vana att dagligen se dem, att intressera sig för allt som angick dem, gjorde deras närvaro nästan oumbärlig för henne. Det kostade obeskrifligt på henne, att icke mera hafva sir Walter och hans döttrar till sina grannar, men det gick henne nästan ännu närmare till hjertat att se hans vackra hus bebodt af menniskor, som hon intet kände och som hon icke hade lust att lära känna. Ehuru hon hade tillstyrkt arrendet, emedan försiktigheten och förnuftet fordrade det, var hon dock på förhand öfvertygad om, att de, som ditflyttade efter Elliots, aldrig skulle behaga henne. Under afvaktan på deras ankomst fann hon den fullkomliga enslighet, som rådde i trädgårdarne och slottet, odräglig; och för att undvika den och att ej vara närvarande vid Crofts inflyttning, beslöt hon att påskynda sin afresa, som skedde så snart Alice kom till henne: de följdes åt. Lady Russels väg gick nära till Upercross.
Det är en temligen vacker by, af medelmåttig omkrets, och som för några år sedan gaf ett
