— 67 —
lika så väl som vid Kellinch-Hall. De begge familjerna råkades ofta, man hade en sådan vana, att man alla timmar på dagen kunde gå till hvarandra, att det öfverraskade henne att se Maria ensam, nedslagen och, som hon sjelf sade, mycket sjuk. Ehuru hon var en bättre menniska och älskvärdare än sin äldsta syster, hade hon dock på långt när icke Alices karakter och beskedlighet: då ingen ting gick henne emot, då hon roade sig, då man sysselsatte sig med henne, då hon var vid godt lynne, så kunde hon vara vänlig och artig, men den ringaste motgång, vare sig i fysiskt — eller moraliskt afseende, omskapade helt och hållit hennes karakter. Hon hade inga resursser mot sin ledsnad i ensligheten; men som ersättning hade hon ärft i hög grad det Elliotska högmodet och sjelfkärleken, och ingen kunde bättre än hon, skapa sig tusende inbillade lidanden, och tro sig vara öfvergifven och hafva orsak att beklaga sig öfver hela verlden. Till sitt utseende var hon ej så vacker som hennes systrar, och redan innan hon gifte sig, då hon var i sin högsta liflighet, kunde man på sin höjd säga, att hon såg temligen bra ut. Då Alice steg in, låg Maria på en soffa i en liten salong som, då hon först kom uti huset, var märkvärdig för sina präktiga möbler, och hvilka nu, genom värdinnans vårdslöshet, två små bortskämda
