— 68 —
gossars osedighet och fyra somrars åverkan, blifvit alldeles förstörda.
Då hon nu såg denna syster stiga in, som hon sade sig så innerligen älska, och hvilken hon ej kunde umbära, böjde hon knappt på hufvudet: ”Ack! så är du då ändtligen här, Alice? Jag började tro, att jag aldrig mera skulle få se dig; jag mår så illa, att jag knappt kan tala; jag har icke sett någon på hela morgonen, är det intet förskräckligt?
— Så mycket bättre för dig, sade Alice småleende och omfamnade henne, efter du icke orkar tala; men det gör mig ondt att finna dig så sjuk: din sista biljet sade mig likväl att du mådde temligen bra?
— Om jag yttrade något sådant, så var det för att icke oroa dig; du vet att jag aldrig beklagar mig: Då mådde jag visst icke väl, men jag har aldrig i min lefnad lidit så mycket som denna morgon; Allena! allena! Föreställ dig om jag hade fått ett anfall af min nerfsjuka, en svimning, och jag omöjligt kunnat fatta i klocksträngen, är det intet rysligt? Lady Russel har då följt dig hit, och har ej tänkt på att helsa på mig? Jag tror, att hon icke varit här tre gånger i sommar.” Alice ursäktade henne så godt hon kunde, sedan frågade hon huru hennes svåger mådde.
