— 69 —
”Åh! Carl är aldrig sjuk, svarade Maria; lyckans gunstling, vet han intet hvad det vill säga! Han har gått på jagt, och jag har icke sett honom sedan klockan nie; han ville ändock gå, fastän jag försäkrade honom att jag mådde ganska illa: det är ju fasligt att kunna göra så? han sade att han ej skulle dröja länge, och nu är redan en timma förfluten; det är fasligt! Jag upprepar det än en gång, jag har allt sedan i morse varit helt och hållet öfverlemnad åt mig sjelf; man kan ju dö af ledsnad.
— Men har du intet sett dina små gossar?
— Jo, visserligen, så länge jag kunde fördraga dem; men de rusta så mycket att de göra mig mera ondt än godt. Carl förstår ej ett ord af hvad jag säger honom, och Walter blir alldeles oregerlig; du skall få se huru odrägliga de äro.
— Svårligen skall jag finna det, sade Alice; det skall göra mig ett stort nöje att få se dem. Fort, bästa Maria, fatta mod, tillade hon glädtigt, du vet att jag alltid botar dig när jag kommer. Huru mår dina grannar i stora byggningen[1] på Upercross?
- ↑ Herrgården, torde lempa sig bättre i vårt land, och brukas ofta i landsorterna då man bor i grannskap af en by.
