— 77 —
”Sir Walter och er syster Elisabeth, har således rest bort? I hvilket qvarter i Bath, tror ni att de skola bo? Det är ingen likgiltig sak.” Alice hade icke en gång tänkt derpå; innan hon hann svara, tillade en af de unga Musgroves ifrigt: ”Jag hoppas att vi komma till Bath nästa vinter; men kom ihog, pappa, att vi vilja bo i ett af de modernaste qvarteren; antingen sir Walter bor der eller ej, det gör detsamma . . .” Maria afbröt dem, och sade under en djup suck: ”Och man lemnar mig då allena här, medan man reser att roa sig i Bath? Jag måste vara qvar med de tråkiga barnungarne? Det är i sanning allt för hårdt.”
Alice hade gerna föreslagit henne, att i sitt ställe resa till Bath, och hon skulle blifva qvar hos barnen som hon älskade; hon såg sitt misstag då hon hade föreställt sig, att hennes syster sjelf och hennes slägt skulle deltaga i hennes sorg, öfver att flytta från Kellinch-Hall. ”Ack! huru lätt man kommer ur denna villfarelse! Det som intet angår en sjelf, rörer föga, och egen motgång, är det enda som anses svårt och har någon vigt.” Inom sig tackade Alice himmelen, att hon i lady Russel åtminstone hade en verklig vän, som förstod hennes saknad och deltog i den, och hon föresatte sig, att alldrig mera
