— 79 —
tycktes alltid vara öfvermåttan glada; de unga flickorna skrattade oupphörligt och roade sig åt allt, föräldrarne beundrade dem, och deltogo i deras uppriktiga glädje. Oaktadt Marias egoism och beständiga jemmer, var hon långt ifrån att vara så spotsk emot Alice, som den stolta Elisabeth; hon älskade henne så mycket hon kunde älska, rådgjorde med henne, och rättade sig stundom efter henne. Med sin svåger var Alice alltid på en ganska vänskaplig fot, och barnen, som älskade sin moster åtminstone likaså mycket som sin mor, voro föremål för hennes intresse, nöje och sysselsättning. Carl Musgrove var en ung, artig och behaglig karl, och sin hustru ganska öfverlägsen på förståndets och karakterens vägnar; men han var långt ifrån att kunna väcka någon ånger hos Alice öfver, att hon hade afstått honom till sin yngsta syster, och att uttränga minnet af kapten Wentworth. Emellertid trodde hon, just som lady Russel, att om han hade fått en förståndigare hustru, som icke ända ifrån barndomen varit bortskämd, så hade han fått en fastare karakter, hog för ett verksammare lif, finare seder, ett mera odladt förstånd, följaktligen ett behagligare umgängessätt, och en nyttigare tillvarelse: ingen ting var utveckladt hos honom; han hade förblifvit hvad han var, då han utgick ur barndomen; utan några häftiga passioner, görande hvarken ondt eller
