— 85 —
sig att springa om min mor; ingen tviflar på att icke hon genom sin börd, har rättighet att stå öfver mamma, men det skulle vara anständigare, mera passande om hon sjelf icke yrkade detta företräde.
Det är ganska likgiltigt för vår mor; men jag vet att flere af våra grannar tadla denna narraktiga pretension.”
Som man ser, så hade Alice nog att göra, för att kunna förena allas intresse; hon afhörde dessa klagomål med tålamod, blidkade den klagande, ursäktade den frånvarande, bjöd till att öfvertyga hvar och en, att ett ömsesidigt öfverseende befrämjar lyckliga familjeförhållanden och underhåller grannsämjan, och arbetade i synnerhet på att lugna sin syster och att förringa — eller upprätta hennes fel: hvad kunde hon mer göra?
I alla andra afseenden hade hon mycket godt af sitt besök i Upercross, så väl genom ombyte af sin belägenhet, som genom aflägsnandet af allt det som för lifligt talade till hennes hjerta, eller dagligen sårade detsamma vid Kellinch-Hall. Marias inbillade plågor upphörde så snart hon fick någon som förströdde och roade henne. Deras gemenskap med Herrgården förekom ledsnaden; om der ej var mycket att hemta för förståndet och sympathien, så var det likväl ett ärligt väsende, glädtighet, enkelhet och
