— 86 —
tillgifvenhet. Som Maria begagnade sin systers vistande för att öfverlemna sig åt lättjan, och öfverlät åt henne omsorgen för sitt hushåll och sina barn, så var hon ej ledsen om hon stundom blef afbruten antingen genom de unga Musgroves ankomst, eller sina besök hos dem; och i alla fall lemnade man henne intet öfrigt att önska; man såg hvarandra hvarje morgon, man samlades hvarje afton, Alice var än vid de gamlas ländstolar, att språka med dem, eller också skrattade hon, sjöng, slog några slag på fortepiano; hon hade i mycket företrädet framför Musgroves, men hon hade ingen röst och spelade icke harpa, ett instrument som var mera på modet än klavér; der var ingen som beundrade och berömde hennes talanger, man lemnade dem obemärkte så framt icke de andra voro trötta, eller man kände sig hågad att visa någon höflighet: i annat fall lemnade man ingen uppmärksamhet deråt; men denna lilla förödmjukelse var ej ovanlig för henne; hon visste att då hon spelade så roade hon endast sig sjelf. Allt sedan hon var fjorton år, vid samma tid som hon miste sin mor, hade ingen hört på henne, ingen uppmuntrat henne. Lady Russel tyckte icke om musik; den tog bort för mycken tid från konversationen; hon befordrade icke hennes smak för denna talang; således hade den hittills endast blifvit öfvad
