— 92 —
här i grefskapet? Eder fru syster mins honom icke?” Alice trodde sig redan vara öfver den ålder då man rodnar; hon kände likväl att blodet steg upp åt ansigtet, och att hon sväfvade på rösten då hon svarade: ”Maria var för ung, hon var då i pension.” Hon nämde ingen ting om sig sjelf eller sitt minne deraf.
Han talade ofta med oss om er, svarade mistriss Croft; kanske ni icke vet att han är gift?” Alices rodnad försvann alldeles och äfven hennes rörelse; hon kunde svara som hon borde, och förstod snart i följd af fru Crofts tal, att det var hennes bror, presten, hon menade; att frågan var om Eduard, och icke om kapten Fredrik: hon nästan blygdes för sig sjelf, erkännande mer än någonsin sitt hjertas svaghet, och nu frågade hon på det förbindligaste sätt, efter deras fordna grannes öde. Samtalet fortsattes sedermera i likgiltiga ämnen till afresan. Alice hörde att amiralen sade till Maria:
”Vi vänte snart min hustrus bror, som kommer för att hos oss tillbringa någon tid. Jag är öfvertygad att ni känner honom, åtminstone till namnet.”
Han blef afbruten af de begge bullersamma gossarne, som hängde sig på honom, och kallade honom som han sjelf hade lärt dem: deras gamla vän; han strålade nästan likaså mycket som de. Han
