Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
111

tre barnen ville göra sig urarva. Men Agnes sa nej. Och så pass lydnad hade de lärt i skamvrån, att de böjde sig.

Det var en tung börda, hon tog på sig. Man blir styv och stel på ålderdomen, styv i lederna, styv i ansiktet, styv och stel i tankarna. Man har inte längre så lätt att rätta sig efter andra, passa deras miner och gissa deras tankar. Folk säger ju ett och menar ett annat. Konsten är att gissa det andra. Och att aldrig ge tappt. Men för att aldrig ge tappt måste man ha den rätta ödmjukheten. Man får tåla mycket.

Hon tyckte inte om att barnen så att säga stodo och sågo på. Hon skickade dem alla tre ur staden. Och hon gick till Arnfeltarna och hon gick till andra. Hon gick tungt i deras trappor, hon satt tungt på deras stolar. Ibland var hon lyhörd, ibland var hon lomhörd, allt eftersom det föll sig. Ibland begrep hon på momangen, ibland begrep hon inte ens, när man bad henne dra åt skogen. Man får hushålla med förståndet. Krafterna får man inte hushålla med. Men ibland var det skönt att ha krusflorsslöjan över ansiktet.

Det var den tiden. Krusflorstiden kan hon kalla den, ty då hon ser på de dagarna och tingen och människorna, ser hon dem genom krusflor. Den enda riktigt klara bilden från den tiden är Nathans. Om rätt ska vara rätt, så måste hon bekänna, att det var han som höll humöret uppe. Man känner sig inte riktigt orkeslös och eländig, när man har en pojkvask att luva sju resor om dagen för sju kända synder och sjuttio okända. Och han narrade henne att skratta med sina upptåg och sina historier. Han ljög så att hon kippade efter andan. Det blev skamvrå. Men om natten skrattade hon åt hans tokerier, kanske mest och bäst därför, att hon inte hade något annat att skratta åt. Det gjorde gott i magen.

Den tiden, ja. Sen blev det lugnt. Det året, Axel gifte sig, var redan det värsta över. Folk slapp se henne ränna från bank till bank, från kontor till kontor. Folk slapp se henne alls. Hon gick aldrig ut. Hon gick inte i kyrkan, hon gick inte ens till körrgårn. Graven skötte Axelsson, affärerna skötte August. Från den dagen räknat, då Nathan