112
försvann, hade hon knappt satt sin fot utom porten. Varför skulle hon det? Vad hade hon ute att göra?
Hon var en fin gammal fru, som satt i sitt hus och tittade ut genom fönstret. Dessemellan skrev hon brev till barn och barnbarn. Dessemellan fick hon besök av gamla vänner, en två tre stycken, som ännu voro i livet. Dessemellan kunde hon gå ut i köket och finna Grundholm hopkrupen vid bordet, sörplande kaffe. Han var fattighushjon, halvblind och stendöv, eländet självt.
Ibland for en Borck genom staden och gjorde visit i gården. Då ställde hon till med stort kalas och samlade allt som fanns kvar av släkten. Det var inte mycket, en gammal fröken, syster till räntmästaren, vidare svåger Sunesson, vidare svåger Brauns yngsta dotter, som inte var riktigt klok. Skröpliga spillror! Men hon ställde till stort kalas och prålade en smula.
Dessemellan hände ingenting. Jo, barnbarnen hände, om man så får säga. Men hon såg dem ju aldrig! Hon fick umgås med dem som Jonathan umgicks med sina generaler, presidenter och landshövdingar — i tankarna. Och hon märkte att hon blev gammal just på det, att hon talade så mycket med barnbarnen. Hon förmanade och berömde, bannade och talade förstånd.
Ibland talade hon med Jonathan.
Ibland med Gabriel.
Mest med Vår Herre. Natten var hans och natten är längst.
