Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

132

på sig. Hon skulle titta upp ett slag på körrgårn och lägga lite blommor på Jonathans grav. Eftersom det i alla fall var hans gård. Och hon skulle titta in till Gawenstein och tala om, att hon sålde. Juden var själv spekulant: han hade sett sig god att bjuda henne fyrahundra tusen men han hade inte sett sig god att tala om, var han skulle ta dem ifrån. Krediten var klen.

Hon steg ut på trappan, som Axelsson sandat för halkans skull. Han hade sandat trottoaren ända bort till Gawenstein och därifrån tvärs över torget till Björners kontor. Hade han känt till körrgårdsbesöket, hade han väl sandat dit också. Gå försiktigt, frun, sa han. Gå försiktigt. Och han försökte famna henne och följa henne steg för steg.

Hon sa:

Ja, här går vi nu, Axelsson. Annorless var det, när vi gick här första gången.

Så drogo de åstad. Farmor mötte inga bekanta, eftersom hon inte längre hade några bekanta. Men barnen mötte; och de stannade och hälsade och frågade, hur hon mådde. Men farmor trodde, att de frågade, vad hon hade ute att göra. Och så vände hon sig om och sa:

Jo, kära ni, jag ska sälja min gård.

Det såg ju konstigt ut, eftersom de gingo där i ett stort följe, alla med blommor i händerna. Barnen förklarade saken bäst de kunde och farmor vände helt om igen och drog vidare. När de kommo till Gawensteins bod, lät hon de andra stanna utanför och gick ensam in till juden. Han hade en dålig affär men ett behagligt sätt och till varje kund sa han någon rolighet för att bättra upp affären. Till farmor brukade han säga: Hunden var klok, fru Borck. Men den här gången sa han något annat.

Om fru Borck lägger upp hundra kronor kontant på disken, så talar jag ändå inte om, vad jag vet. Det är en hemlighet, fru Borck, det är en överraskning.

Överraskning? sa farmor och hajade till, trodde kanske