Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

134

bred gammal fru med en näsa så stor som ett bockhorn och öron så stora som läderlappar och en underläpp som en skovel och en min så barsk att man kunde bli både rädd och förlägen. Hade det inte varit för de dumma, klotrunda bondögonen, så hade hon knappt känt igen sig utan nigit och stigit åt sidan. Niga gjorde hon i alla fall och sa:

Nej, se fru Borck! Gu signe henne, gamla människa.

Och då hon i spegeln såg Gawensteins ögon rulla runt av lutter förvåning, tillade hon:

Det är så sällan vi träffas, så vi få väl lov att niga för varann.

Skrattade och fann den rätta dörren, som Gawenstein glömde att öppna. Därute stod hennes skock, trampade och harsklade. De ordnade sig i led igen och farmor gick i spetsen. Hon sa:

Ja, jag dröjde lite länge hos Gawenstein. Han talade om en överraskning, som jag inte skulle få veta. Han ville väl bara göra sig viktig.

Först kom August:

Överraskning! Va — va — va fan är det för dumheter?

Sen kom Axel:

Det var högst kuriöst! Överraskning? Tänker han ge mor ett gyllene skrin?

Sen kom Frida:

Nej, men mor, så besynnerligt!

Hon skulle ha velat se dem i synen; men det var ett vanskligt företag att vända hela gumman runt i halkan. För resten kände hon deras röster och tonfall lika väl som hon kände sina gamla vantar. Hon hörde att det i alla fall var något i görningen.

Svåger Sunessons obegripligt djupsinniga och hemlighetsfulla röst tillfogade: Det är en besynnerlig man, Gawenstein.

Och den beskedliga Lova bräkte:

Ja, det finns besynnerligt folk.

Och de gingo vidare. På Kyrkogårdsgatan mötte de en