146
Dörren stängdes och reglades. Pengarna räknades en gång till. Och de började tala om affärer.
När dörren åter låstes upp, var rörelsen allmän. Frida
storgrät med ansiktet tryckt mot mors kullriga rygg, August
med pannan mot väggen. Axel tuggade sin järngrå mustasch
och knep ihop ögonlocken. Farmor själv var rörd, och
besvärades av dropp från näsan. Hon strök bort den med
ärmen. Det är i alla fall en dag och ett ögonblick, stort och
högtidligt, då man delar ut, vad man har och hjälper de
sina.
Hon hade givit dem mer, än de väntat eller åtminstone lika mycket eller så omkring. Det är inte gott att säga precis, vad man väntat. I själva verket har man väl aldrig varit så fräck, att man i tankarna fastställt ett visst belopp. Kan och vill mor ge någonting, så är det oändligen välkommet. Ty så har man det ställt. Men man räknar inte vid dylika tillfällen. Pengarna ha andra valörer än de tryckta och stämplade. Det är inte bara guld i dem, det är kärlek. Det är en mors gåva.
De faktiska siffrorna voro emellertid dessa: Frida fyrtio tusen, Axel fyrtio tusen, August åttio tusen för stärbhusets avveckling. Åttio tusen behöll hon för sig själv och för barnbarnen.
Och Nathan skulle få tio tusen. Det var kanske onödigt mycket, men inte orimligt. Fem kunde ha räckt. Å andra sidan var det kanske klokt att hjälpa honom på traven med en rundare summa. Det fanns ju en möjlighet att det kunde bli folk av kräket. Och vidare, farmor hade sagt:
Får han ett öre mer, så ger jag er lov att sätta mig på dårhus.
Det var kraftord, och mor stod för sitt ord.
Axel sa:
Mor tänker aldrig på sig själv, bara på oss. Det är visst den enda svaghet, mor har.
