Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
147

Han kunde ju inte stå och hålla långa tal. Hon förstod och begrep. Och hon sa:

Nu går vi och äter.


De gingo nedför trappan, gråtmilda, småhuttrande och frusna. Det började skymma, fast klockan bara var tre. Farmor tände båda kronorna i salen. Bordet var dukat till fyra rätter, två vinkaraffer glänste, brännvin och öl på smörgåsbordet, en riktig Borckmiddag. Farmor såg på klockan och befallde: Nu tar vi in.

Ska jag? sa Emma.

Farmor sa:

Han vet, att vi äter klockan tre. Passar han inte tiden, så blir han utan.

Ska han passa tiden, när han kommer ända från Amerika?

Gör som jag säger, befallde farmor.

Sunesson påpekade att Göteborgståget anlände först vid sextiden. Och han talade om, när Stockholmståget kom, och Malmötåget och en del andra tåg. Han kunde tidtabellen utantill och många andra tabeller. Sen talade de om annat. Men farmor satt tyst, tills hon plötsligt utbrast:

Nu tänker jag på en sak! Han är både längre och grövre än Jonathan. Hur ska vi nu göra?

Det var illa. Hon hade gått igenom Jonathans garderob och valt ut två präktiga kostymer. Och nu först kom hon ihåg, hur liten Jonathan varit. Den karin var skapt till förargelse. Men när nöden är störst är hjälpen närmast.

Kära Agnes, sa tant Lova, jag har kläder hängandes efter bror. Jag vädrar och ser om dem två gånger om året. De är gamla men de är snygga och jag tror de ska vara lagom.

Utmärkt! skrek farmor. Jag ska skicka Axelsson med dig att hämta dem. Och du ska få något annat i stället.

Det behövs inte, sa tant Lova och blev stucken.

Och jag, sa Sunesson, jag har ett halft dussin skjortor, som jag lät sy det sista året på Johannisberg. Men jag har aldrig nänts använda dem —