Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

148

Utmärkt! skrek farmor och guppade av förtjusning. Du ska få något annat i stället.

Han blev också stucken.

Och jag, sa Axel, har en föga begagnad tandborste.

Frida brast i skratt och August bölade; men Axel fortsatte på allvar.

Apropå, har mor tänkt på, att han kanske har ohyra?

Nej, det hade hon inte tänkt på, men nu kom hon ihåg, att han inte varit vidare renlig som pojke, inte ens som yngling. Och hon kom ihåg hans mor, som haft lera ända upp i hårfästet, och som varit den lortigaste pigan där i huset. Hon ringde.

Emma, sa hon, du ska bära upp badkaret på Nathans rum och sätta vatten på spiseln.

Men hon fräste: Det har jag väl redan gjort!

Utmärkt! sa farmor.

Sen talade de om annat. Farmor satt i tankar och tyst, tills hon plötsligt utbrast:

Nu tänker jag på en sak! Vi ska bjuda Gawenstein till kväll.

Varför i herrans namn? skrek August.

Jo du, sa farmor, därför att han är vår granne. Och därför att Nathan gjorde honom orätt. Han ska be oss om förlåtelse och han ska be Gawenstein. Gör han inte det, så har han inte ångrat sig. Och då finns det inte heller plats för honom här i huset.

Står det också i bibeln? frågade Axel. Och hur ska det bli med knäfallet? Vill inte mor beskriva hela ceremonien, så vi vet, hur vi ska skicka oss!

Men de andra togo saken på allvar och de upprördes i sitt innersta inför skammen. Att taga emot odågan inom fyra väggar med Sunesson och Lova, Axelsson och Emma som vittnen, låt gå! Men att släppa in en främling, en pratsjuk liten karl, som skulle löpa kring stan och göra dem löjliga,