Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
149

nej! Det gingo de helt enkelt inte in på. Höll farmor fast vid det, så kunde de resa samma afton.

Farmor föll till föga.

Jaja då, sa hon och tillade:

Jag ska säga, att ni blivit morska, sen ni fått pengarna.

Det sa hon och det kunde inte annat än såra dem.


Men de visade inte, att de voro sårade utan höllo god min. Mor var ju gammal, mycket gammal och de stodo i alltför stor tacksamhetsskuld för att möta henne med buttra miner. De tackade henne för maten lika hjärtligt som om ingenting sårande yttrats. Bröderna drogo sig tillbaka till herrummet, rökte och smuttade på glasen. August hade två glas, ett officiellt, som stod på bordet, och ett hemligt bakom cigarrlådorna i fönstret. Han smuttade ur det ena och drack ur det andra. Frida satt i förmaket som alla andra Borckska kvinnor och bläddrade i album och planschverk på samma sätt som de. Farmor stökade omkring, och Emma stökade omkring, de tisslade och tasslade och ibland stodo de mitt emot varandra med händerna i sidorna och blick i blick. Då var det en tvist igen. Frida sa:

Mor skulle inte jaga upp sig.

Hon svarade:

Jaga upp mig! Jag är som en filbunke.

Axel sa:

Tänk mor lilla, om han inte kommer.

Och hon svarade:

Ja, det bleve ju en själafröjd för er det.

Men ingen av dem betvivlade, att han skulle komma. Och så ringde det. Åhåjaja, suckade Axel. August kom plötsligt inrusande i förmaket.

Fan! fräste han, hopkrupen som en katt. Fan! Fan! Fy fan!

Den gången var det bara Lova och Axelsson, som kommo med kläderna. Farmor bredde ut dem på salsbor-