Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

150

det och synade dem. Det var präktiga kläder, fast naturligtvis gamla och en liten smula slitna. Farmor sa:

Utmärkt! Vi ska slå in dem i paketer och skriva på att det är från dig. Du ska få annat i stället men det ska vara en gåva från dig. Vi lägger alltsammans på bordet, så ser det ut som julafton.

Och hon stökade omkring. Hon kom in till Axel och Frida i förmaket och hon ropade på August. Hon höll fram ett silverskrin.

Hör ni barn, sa hon, är det någon av er, som vill ha det här skrinet?

Det var ett skrin, som Jonathan någon gång fått av sina vänner klockaren och Grundholm. Det vill säga, Grundholm hade ritat skrinet och klockaren hade beställt det hos guldsmeden och Jonathan hade själv betalt det. Men det var i alla fall en vängåva och rätt vackert.

Barnen sågo på skrinet och de sågo på varandra och farmor skyndade att tillägga:

För om inte ni vill ha det, så tänkte jag ge det åt Nathan. Jag tänkte lägga sedlarna i det, så ser det litet trevligare ut.

För allan del, sa barnen, det är ju mors skrin.

Hon sa:

Ni ska få annat i stället. Gå och se er omkring och ta vad ni vill ha. Tag allt vad ni vill ha! Jag får ju inte plats med tiondelen i mina krypin. Det blir en välgärning för mig allt vad jag slipper i flyttningen.

Å, nu kan mor verkligen ha gett nog och mer än nog, sa Frida. Men hur det var, började de gå omkring och titta på sakerna och välja. De tvistade om ett och annat och grälade så smått; Axel och Frida på skämt, August på allvar.

Jag, sa han. Jag som sliter och släpar, jag får ingenting. Men ni! Och den där horungen —

Så ringde det.

Fan! fräste han. Fan! Fan! Fy fan!