Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
163

besynnerligt alltsammans. Var jag inte inne hos herr Gawenstein i morse?

Det var frun. Och frun sa, att hon skulle sälja gården klockan tolv till häradshövding Björner för trehundrafemtio tusen varav tvåhundrafemtio kontant. Men det var ett skämt, grannar emellan. Ty jag har bjudit frun fyrahundra tusen. Och den, som är bjuden fyrahundra, säljer inte för trehundrafemtio om han eljest är klok. Är frun klok?

De skyller mig för det, sa farmor.

Och jag säger: frun är dum. Om hon har sålt gården till Björner. Men det har hon inte gjort.

Herr Gawenstein, sa farmor och tog sig i båda öronen. Jag vet bara att jag har skrivit under kontrakten och tagit emot köpeskillingen. Är gården ändå inte såld, så är det desto bättre för mig.

Låter det på det sättet, sa herr Gawenstein. Då ber jag om ursäkt att jag stör, för då ämnar jag störa.

Han drog av sig ytterrocken med livliga och beslutsamma tag, hängde upp den. Han slätade håret framför spegeln, satte kavajen till rätta över skuldrorna, drog ned västen och drog upp byxorna och under tiden sa han:

Fru Borck är gammal. Men frun har barn och arvingar. Ene sonen är borgmästare och den andre direktör och mågen är major. Jag tänker, att femtio tusen mer eller mindre betyder något.

Och han bad ännu en gång om ursäkt och gick genom gula rummet in i förmaket. I förbifarten kallade han August, som skötte sina båda glas i herrummet. I förmaket sutto mycket riktigt Axel och Frida och de viskade redan. Gawenstein ställde sig mitt under ljuskronan, stack två fingrar in mellan västknapparna och väntade lugn och värdig, tills familjen samlats och tagit plats. Då yttrade han:

Nu ska herrskapet få höra. Och döm sen, vem som är dum. Jag har fått i kommission att köpa den Borckska gården. Enligt min huvudmans instruktioner skulle jag bjuda trehundra tusen men hade rätt att gå hur högt som helst,