Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

164

praktiskt taget. Femhundra var maximum och det kan hända, att min huvudman inte ens stannat vid det. Han ville ha gården. Å andra sidan höll han mig i strama tyglar, så att säga, med provisionen. Jag kan gott yppa villkoren. Köpte jag för trehundra eller däromkring skulle provisionen utgå med tio procent; alltså trettiotusen cirka. Köpte jag för fyrahundra eller där omkring. skulle jag bara få sex procent, och köpte jag för fem, skulle jag få fyra. Där ser ni! Jag måste göra mitt bästa. Jag sprang här varenda dag och ibland två gånger om dan och plottra på och la till, en hundralapp då och en hundralapp då. Gjorde jag inte det, fru Borck?

Farmor svarade med en tung suck.

Och hon körde ut mig och lät Axelsson köra ut mig och pigan. Och varför, mitt herrskap, varför körde hon ut mig? Det ska jag säga sen. Men en dag fick jag nys om att Björner bjudit trehundrafemtio. Då blev jag rädd. Dräper du inte gumman nu, sa jag till mig själv, så blir du utan. Och jag bjöd fyra i ett bud. Fyrahundra tusen, mitt herrskap! Men hon sålde till Björner. Hon sålde för trehundrafemtio! Är den klok? Men nu ska jag säga herrskapet, varför hon körde ut mig. Nu ska jag förklara alltsammans. Hon tål mig inte!

Han tog ett steg mot farmor och pekade på henne med hela handen och alla fem fingrarna, som voro korta och tjocka och fulla med juveler och vårtor.

Fru Borck tål mig inte. Och nu ska jag förklara varför. Den där gången då det här hände, som vi alla veta, att en fönsterruta klingade, ping, pang! och vissa saker försvunno. nåväl! Då sa jag henne: Fru Borck, var lagom sträng mot pojken! Hade jag varit i hans kläder, så hade jag stulit och mördat och rymt för länge sen. Det sa jag, för jag hade givit akt på pojken, och jag hade sett, hur hon behandlade honom. Men sen dess tål hon mig inte. Herrn är dum sa hon. Nu säger jag: Frun är dum, frun är dum!

Ty, mitt herrskap, låt vara, att hon inte tål mig. Det är hennes sak. Men betänk! Här står herr Björner, som hon