tål, och bjuder henne trehundrafemtio; och här står herr Gawanstein, som hon inte tål, och bjuder fyrahundra — Vad gör då en klok människa? Nej, hon är inte klok.
Va fan! skrek plötsligt August. Va fan står han och säger om mor? I mors eget hus!
Tyst! befallde Axel.
Farmor sa:
Å, kära hjärtanes nån!
Hon hade inte hört på. Hon hade hela tiden suttit och tänkt på Sanna-Borell, ty juden var liten och rund som han och hade ulligt grått hår och bruna, klotrunda ögon, och han skrek och gestikulerade som han. Och då man är trött, falla tankarna samman i en hög och minnena draga fram över ödsligheten. Men hon mornade sig och sa:
Jaså, vi är där nu igen, kära Gawenstein. Nog vet jag, att han kan bjuda, men jag vet inte, att han kan betala. Pengar har han inte och krediten är klen.
Herr Gawenstein brast i skratt.
Ha, ha, ha, skrek han. Det gläder mig att höra, hur dum frun är. Jag har sagt henne, att min huvudman går in på vilka betalningsvillkor som helst. Men hon tror mig inte. Varför? Har jag lurat någon? Aldrig i hela mitt liv! Hon tror mig inte, därför att hon bara tror på sig själv. Hon har lurat så många bönder i sin dar, att hon inte vågar tro en ärlig man på hans ord. Kontant! Hon skulle ha fått kontant! Jag har sagt: Frun blir överraskad, när hon får höra, vem som är min huvudman. Vi ville bereda henne en överraskning och bums trodde hon, att vi ville lura henne. Var så god, fru Borck! Titta! Där står min huvudman. Var så god!
Och han pekade på Nathan, som hastigt reste sig, ryckig och nervös, blinkande och besvärad.
Ja, sa han, jag hade verkligen tänkt köpa gården. Jag tyckte att den inte borde gå ur släkten. Och jag tyckte, att farmor inte borde flytta. Det var kanske dumt att jag använde Gawenstein som mellanhand, men jag ville inte synas.
