Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

166

Och jag hade gett honom instruktioner att gå hur högt som helst inom rimlighetens gränser. Det var ju synd, att det inte blev någon affär av.

Det må jag säga, sa borgmästarn, det var förvånande.

Ja, men det ante mig, sa Frida. Det ante mig så fort jag fick se Nathan.

Hon gav honom en vänlig och beundrande blick, som besvärade honom. Han trampade av och an och skälvde i hela kroppen och han rodnade och blinkade och stammade.

Jag hoppas, sa han, jag hoppas, att farmor inte misstycker. Det var en tanke som flög för mig. Att farmor inte borde flytta. Jag tyckte att jag ville veta, var jag hade farmor. Men jag borde ha valt ett annat ombud. Jag visste inte att Gawenstein sårat farmor den där gången —

För allan del! sa farmor och strök sig om näsan. För allan del! Jag är inte så lättstött och det där hade jag rakt glömt. Men nog prisar jag den Allsmäktige för mitt klara förstånd! Att jag sålde till Björner. För det säger jag! Att var ombudet klent, så var köparen sämre. Jaså, Nathan. Jaja, käringen är gammal och fattig och kan behöva lite hjälp. Du kan ju ge mig åttahundratjugu riksdaler i hjälp till flyttningen.

Där slog hon honom, fast på ett fint sätt, ty ingen i rummet mer än hon och han visste, vad åttahundratjugu riksdaler betydde. Det var eljest på öret den summa, han stulit ur farmors chiffonjé. Och hon såg att han förstod och begrep; han blinkade och nickade och smålog och hon smålog tillbaka och nickade. Det var betalt för gammal ost, varken mer eller mindre. Men Nathan sa:

I alla fall tycker jag inte, att farmor borde flytta. Jag har redan varit uppe hos Björner, och jag tror nog, att vi blir ense om priset.

Va fan! skrek August. Köper du gården?

Herr Gawenstein skrek:

Och jag då? Och provisionen? Ska jag förlora mina