168
Då flög håken själv i pigan. Hon gick emot farmor med röda ögon och gråtvriden mun.
Nu får frun ångra sig. sa hon. Nu får frun ångra, att frun slog ihjäl hunden och dränkte katten!
Farmor sa:
Riktigt slug har du aldrig varit, och jag vet just inte varför du skulle bli klok i kväll.
Men frun är väl klok? frågade pigan och såg listig ut.
De skyller mig för det, svarade farmor.
Då vände Emma sig till Sunesson.
Brukspatron, sa hon, det frågas om det är klokt att låta hundstackarn leva i tio år och sen slakta honom som ett oskäligt kreatur?
Jaså, han var inte det då? sa farmor och småskrattade. Och hon blinkade åt Sunesson och Lova.
O je! skrek pigan. Han talade fortfarande till Sunesson och vände farmor ryggen.
Brukspatron, sa hon, det frågas, varför hunden skulle dö på dagen en vecka innan Nathan kom? Det frågas. För det är klart, att så mycket som han tyckte om den hunden, så skulle han sakna honom. För det finns folk, som har hjärta, och de kan tycka om en hund och en katt eller vad som helst. Men folk, som inte har hjärta, kan inte tycka om någonting.
Emma, sa farmor, tag dig om näsan och sansa dig! Hur kunde jag veta, att Nathan skulle komma?
O je! skrek pigan. Alltjämt vänd mot Sunesson fortsatte hon:
För det är klart, brukspatron, att vi pysslade om hunden för Nathans skull och inte för annat. I tio år gick vi här med hunden och katten, och det var som om hela huset funnits till bara för kräkens skull. För efter att som det var Nathans hund, så gjorde vi det och inte för annat. Och det var ett bevis, att vi tänkte på honom för jämnan. Och när direktören kom med sin fiol för att ta kål på honom, så släppte vi ut honom och lät honom springa och tog emot
