honom om kvällen och tvättade honom med ljummet vatten och svepte honom i filtar. Och det var ändå frun själv som ljumma mjölken åt honom. Och det var för Nathans skull. Men si! När Nathan kom, då skulle hunden dö. För si, det fick inte synas! Det fick inte synas, att vi gått och tänkt på Nathan. Nej, si det fick det inte! Och den ska vara slug?
Hon vände sig om och betraktade farmor och skakade på huvudet. Hon sa:
Nog för att det är synd om frun. Men det frågas: kan frun tala om för Nathan, att vi gått och väntat på honom? En frågar inte om frun vill. Det vet en nog. Utan en frågar, om frun kan?
Och hon fortsatte:
Jaså, frun säger, att hunden var ett oskäligt djur? Men vad är frun då? För skillnaden ska ju vara, att djuren inte kan tala. Men vad kan frun då? Kan frun tala om, att hon gått och storknat i tio år? Nej. Hon kan bara slå ihjäl en hundstackare, så att ingen ska få nys om, att hon gått här och storknat.
De stodo mitt emot varandra och nu satte de händerna i sidorna och sträckte på halsarna som två stridstuppar och borrade blick i blick. Det var det vanliga sättet att avgöra en tvist och som vanligt segrade farmor med sina stora, ljusa bondska ögon, klara och kalla som två glaskulor.
Emma vände sig bort och farmor sa:
Nu sansar du dig. För tänk om jag blir ond? Hur går det då?
Härpå började hon tala om kvällsmaten och gav order. Hon tittade efter i skafferiet; där fanns mycket att ta av och hon knusslade inte. De slogo sina kloka huvuden ihop och gingo genom hela listan på Nathans favoriträtter. Och när de bestämt sig för åtta assietter, fem kalla och tre varma, samt tre varma rätter och en kall, tyckte Emma, att det kunde vara nog. Men farmor tyckte inte, att det var nog
