Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
15

Och farmor säger:

Gode Gud, vad ska jag göra? Har du något annat förslag, så säg? Men det kunde du ha sagt förut, för nu är saken klar och priset bestämt. Jag får tvåhundrafemtio tusen. Jag kunde ha fått mer men inte kontant. Och det är kontant som behövs, Hälsa honom det, Borck, menar jag. Det känns som att slå sönder en sparbössa. Pengarna får man i handom, men tryggheten är borta och glädjen. En blir som vilsen. Här har jag bott i snart sextio år, och allt vad jag fått av din nådiga hand, har jag fått här. Och allt, vad jag fått av Borck, har jag fått här. Det känns mest som att dra huden av kroppen. Hälsa honom det. Han trodde nog, att jag skulle bo här till dödagar. Men vad ska jag göra? Rätt ska vara rätt. Kan jag hjälpa barnen så strunt i mig och strunt i gården och strunt i minnen och krafs. Och hälsa honom att jag gör det av fri vilja och klart förstånd. Ingen har lockat eller tubbat. Tvärt om ha de beskärmat sig och hållit emot efter förmåga. Gud signe dem! amen! Hälsa honom det!

Vår Herre sitter på sängkanten och nickar god mening. Han skall framföra hälsningen. Om det nu verkligen behövs. Har den salige ett klart minne av sin jordiska maka, så lär han aldrig komma på den tanken, att hon låtit sig lockas eller tubbas.