Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

192

Jo. Jag kan inte säga annat, än att människor varit snälla mot mig. Det har varit krångligt ibland. Och ojojoj, farmor, vad jag har fått gno. Oj oj oj! Men nog har de varit snälla mot mig. Ja! När jag var riktigt fattig så hjälpte mig de riktigt fattiga. Och när jag var småfattig, så hjälpte mig de småfattiga. Undan för undan kan jag säga.

Och när du var cirkusdräng, insköt farmor, hur var det då?

Cirkusdräng? upprepade Nathan och la huvudet på sned. Cirkusdräng? Det är jag ännu.

Då fick farmor sitt andra goda skratt och hon slog omkring sig på det att ingen måtte dunka henne i ryggen. Ja, var det inte det jag trodde! ville hon säga, men fick inte fram orden för skrattet. I alla fall var det en triumf över barnen och Nathan och Sunesson och mycket annat. Men när hon skrattat slut, tillfogade Nathan en förklaring.

Det vill säga. Jag uppträder på cirkus. Eller rättare sagt på varieté.

Ja, det känner jag inte till, sa farmor. Får du bra betalt?

Åja, mumlade han och ville inte ut med språket. Men farmor pressade. Och hon väntade sig något och gonade sig. Slutligen sa han:

De sista åren har jag inte uppträtt under tvåhundra dollars.

I månaden! skrek farmor och tog sig i örat.

I veckan? skrek August och slog med händerna i luften, som om han sett guldflugor.

Varken i månaden eller veckan; tvåhundra dollars per kväll.

De andra larmade, men farmor tog sig i näsan och örat och teg. Hur mycket är en dollar? undrade hon och fann siffran och multiplicerade. Och plötsligt kom hon att erinra sig ett språk, som fader Storm plägade föra på tungan:

Den som kan addera och subtrahera, den reder sig. Och den som kan multiplicera och dividera, han är riker karl.