Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
209

Hon sa:

Kan jag tjäna dig och barnen med så litet som att vittna, så gör jag det så gärna. För alla de gånger vi Borckar ha sagt: man får inte räkna med henne som med en vanlig människa. Hon är inte tillräknelig. Och det gjorde, att vi höllo till godo med mycket, som vi annars inte hade tålt. För vi var ju människor vi också fast beskedliga. Och vi hade våra känslor och vår stolthet. Men vi brukade säga: Hon menar inte så illa. Hon vet inte, vad hon gör.

Just det! bekräftade herr Gawenstein allvarligt. Vi människor veta så litet om oss själva. Jag hade en onkel, fru Borck. I tjugu år satt han på dårhus, den käre stackars gubben. Men vet frun, hur hans galenskap yttrade sig? Han trodde, att han var kung Salomo! Ja, frun känner ju till Salomo? Klokhetens symbol! Så galet kan det vara.

Och för att nu gå från sak till sken, inföll Sunesson, smålog och kröp ihop. I sak kan lilla svägerskan ha rätt, då hon tror, att hon är den klokaste här i huset, för att inte säga i världen. Men skenet är det viktigaste. Och hur ser det ut? Konstigt ibland, va? Det går till exempel en gammal tiggare här i huset. Lilla svägerskan ser honom nästan varje dag och han har åtnjutit hennes välgärningar i många år. Kan lilla svägerskan säga oss, vad han heter?

Farmor svarade:

Inte annat än jag vet, heter han Sunesson.

De skrattade alla, men det var ett otäckt skratt. Det lät som då hetsade hundar skälla.

Där hör ni! skrek Lova. Men det är inte elakhet! Hon menar ingenting ont. Det är med henne som med barn, hon förstår inte, hur grym hon är.

Det gör hon inte, bekräftade Sunesson och förlät henne med ett varmt leende. Det är hennes fullgoda ursäkt, lilla svägerskan. Men nu syftade jag inte på tiggaren Sunesson utan på tiggaren i köket. Han heter Pettersson. Och lilla svägerskan kallar honom Grundholm. Nog är det lite, lite konstigt?


14 Farmor och Vår Herre