Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

210

Farmor svarade:

Jag var så van vid Grundholm. Jag tyckte, att han kunde heta så som jag var van.

Nu sågo de på varandra, höjde ögonbrynen, skakade helt litet, helt litet, sina bekymrade huvuden. August brast ut i en stönande suck.

Farmor spratt till.

Det var väl ingen som gick i porten? frågade hon.

De hade ingenting hört, och farmor tog sig om näsan och sa:

Jaså, kära barn, ni menar, att jag inte är riktig?

Då gjorde barnen stora åtbördor, men Sunesson föll dem i talet:

Riktig och riktig! Vi hålla oss till skenet, lilla svägerskan, ty efter skenet skall det dömas. Hur såg det ut, att svägerskan tog dräng och piga med sig till Björner? Han borde själv ha förstått, att det inte var så helt. Det behövdes inga blinkningar. Och vad lilla svägerskan sa, lät inte heller så förståndigt. Som det var, menar jag! Ty naturligtvis var det klokt. Eller hur såg det ut, när vi gingo i långan rad på gatan med blommor i händerna och lilla svägerskan sa till envar, vi mötte: Undrar ni vart jag ska gå? Jo, jag ska sälja mitt hus.

Eller, inföll Gawenstein, när frun kom in i min bod. Hur var det då? Minns frun, att hon mötte någon vid utgången? Frun neg och sa, att det var någon, som frun sällan såg. Vem kunde det ha varit?

Hon såg på honom och svarade:

Det var kung Salomo. Eljest hade jag inte nigit så djupt.


Plötsligt reste hon sig; hon lyfte händerna och det såg ut som om hon velat bana sig väg och ta till flykten. Men hon blev stående orörlig, med huvudet bakåtlutat. Hon lyssnade. Som hon stod där, kortandad och flämtande, med ögongloberna oroligt rullande under de halvsänkta locken