Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

225

Nej, medgav han, inte är det mycket bevänt med det. Men jag reder mig. För farmor ska inte tro, att jag är så fattig som det ser ut. Jag reser i de sämsta kläderna.

Tro det, tro det? mumlade farmor och trodde att han skröt. Och hon frågade, hur det förhöll sig med de där tiggarebreven. Det var väl allt lite konstigt att skriva tiggarebrev, om man redde sig ändå?

Det medgav han. Och han medgav, att han skrivit de första breven för nöds skull. Han sa:

Men nu ska jag tala om något, ifall farmor lovar att inte skvallra.

Hon lovade.

Han sa:

Först tiggde jag för nöds skull men de sista breven skrev jag för skojs skull. Oj, oj, oj, vad jag hade roligt. För jag trodde, att jag skulle kunna komma hem som en fin karl. Och då skulle farmor ha blivit pannkaka!

Hon fnös.

Har du sett mig bli pannkaka? Det tror du inte.

Inte pannkaka precis, medgav han. Men jag trodde, att farmor skulle säga: Tänk, att det kunde bli så pass karl av dig.

Är det inte annat än det, sa farmor, så kan jag väl säga det ändå.

Men han svarade:

Det är inte detsamma.

De tego och höllo varandra i hand och farmor kände att han skalv. Plötsligt sa hon:

Tänk, att jag ändå tror, att du sitter och är rädd för mig. Men det ska du inte vara. En blir ju lugnare med åren och mera beskedlig. Och sitt nu inte där och skälv som en krake. För då tar jag till lipen.

Hon snyftade till och snörvlade med den stora näsan.

Nej, men farmor! skrek Nathan.

Och han sa:

Det minns väl farmor, att jag alltid varit rädd. Bara rädd.

15 Farmor och Vår Herre