Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Den sjunde juni stod bröllopet, den sjunde juni börjar gårdens och farmors gemensamma historia, den sjunde juni ryckte hon in, hon och Vår Herre, bondtösen och den Allsmäktige.

Gården var räddad. Borekarna hade hjälpt, skrivit på, löst in, gått i borgen, en för alla och alla för en. Hur fick hon dem till det? Med goda ord förstås, skratt här och tårar där, klara förståndet och stora ödmjukheten. Hon minns inte så noga. Bäst minns hon några enskildheter, som inte hörde till saken. Hökarn bjöd henne hjortronsylt. Han tände sin lykta och förde henne genom lagerrummet, genom täta dunster av sill och såpa, korv och skinka, ost och diverse. Han såg ut som en hökare ser ut, trind och flottig, ett vitt förkläde över magen, en vit duk lindad om huvudet. Kniv och slev instuckna i förklädesbandet. Händerna dröpo av någonting flottigt, den feta röda nacken glänste av svett. Han slog upp en liten kagge, stack ned sleven. Blunda! sa han, blunda och gapa! Hon blundade och gapade. Huvut bakut! Och med van hand fyllde han hennes mun som man fyller en strut. Hon höll på att storkna, men det var sött och gott. Han lyste på hennes ansikte och betraktade henne med lågande blickar, lik en man upptänd av brånad. Är det inte himla gott? sa han. Helsikes gott! sa hon. Och han skrek: Tjugufyra skilling skålpundet, tänk det, mamsell! Nu kan bror Axel gå hem och hänga sig. Och han dansade runt som en björn. De båda bröderna konkurrerade; inte för vinnings skull, bara för nöjes. Ett parti bräde utan insats för att fördriva de långa vintrarna.