hans hustru Regina von Emmeritz. Hon heter för resten Regina så det är ett egendomligt sammanträffande. Hon är vacker, kolsvart, fet, blek, tyst. Mannen vördar henne. Han har ett förhållande med guldsmedens fru, ett alldeles öppet och fullständigt omoraliskt förhållande. I skymningen promenera de längs ån. Han har givit henne åtskilliga smycken, som han köpt hos denne samme guldsmeden, hennes make. Guldsmedens vänner ha för länge sen sagt: Vet du vad? Nu går det för långt! Du borde verkligen! Men han svarar: Jag unnar henne allt ont och jag unnar honom allt ont, låt dem hållas. Han är lika omoralisk han. För resten kan man inte göra någonting åt saken. Han är en elegant man, nästan lika korrekt som bror Jonathan, fast mindre utländsk. Han förekommer aldrig i sin bod: man ser honom genom rutan i kontorsdörren. Han sitter vid en hög pulpet och skriver brev. Om söndagarna rider han.
Nu stiger pigan in och säger på sitt tvära bondska maner: Kusken är här, kära hjärtanes! Ska han ha något?
Kommerserådets kusk: ekipaget väntar. Kusken ska ha ett glas punsch. Kommerserådet ledes ut i förstugan, påpälsas. Han kysser lilla svägerskan på kinden och smackar som en gris. Han föres försiktigt utför trappan och sättes i vagnen. Kusken saluterar med piskan och säger: Får tacka så mycket för punschen. Så vrider han sig ett halvt varv, ser till höger och vänster, påtar med piskskaftet och stoppar om gubben. Ja, då kör jag då, säger han. Och det bär i väg.
Agnes står i salen och räknar in silver. Damerna ha gått men inte herrarna. Damerna ha sagt, att det var mycket lyckat. Och Emelie tillade: Men du slår på för stort. Hos onkel var allting enklare. Och det var inte sämre för det, kära barn. Tvärt om.
I herrummet falla korten regelbundet och med kraft, nävarna dunka i borden. Sluter man ögonen kan man höra slagorna gå på en skulle. Det talas inte längre, men då och då flammar ett gräl upp. Det är hökaren, som skriker. Di-
