60
rektören kommer på tå in i salen, ser sig om och smyger bort till Agnes. Han säger: Nu går jag, lilla svägerskan! Fy fan! Och tack för i dag. Jag tänker, jag får känna av ingefäran hela natten. Fy tusan!
Men strax därpå står Jonathan själv bredvid henne och säger: Min kära Agnes, det var mycket lyckat. Det var fullt korrekt. Vi är allesammans mycket tacksamma. Men jag tror, att du skulle dra dig tillbaka just nu. Jag tror att det är det riktiga.
Nå äntligen, tänker hon, räknar silvret till slut, stoppar in det i fodralen, gör en rond genom köket och rummen. Då hon nalkas herrummet, kommer Jonathan hastigt emot henne och viskar:
Jag tror inte, att du ska säga godnatt. Jag tror att det är riktigare att dra sig tillbaka utan vidare. Säg själv! Tänk efter!.
Nej, vad hon gör, men inte gitter hon tänka efter. Det är ett knog med de där söndagsmiddagarna. Det är ett hedersamt knog och av vissa orsaker nödvändigt. Men det är ett knog. Hon hasar sig uppför trappan, hon får av sig kläderna, hon tar kallt vatten i ansiktet och på brösten, hon vältrar sig i sängen. Framåt morgonsidan väcks hon av höga rop. Det är hökarlynnet, som kulminerar. Hon hör hans förbanne mig, förbanne mig, först i herrummet, så i förstugan, så på gatan. Nu är han riktigt etterbefängd.
Och då Jonathan äntligen stiger in i sängkammaren, säger hon: Han får slag till slut.
Jonathan svarar:
Alldeles säkert: Han kommer att dö på gatan.
Det låter särskilt hemskt att han ska dö på gatan som ett annat djur. Folk ska dö i sin säng.
Men mycket riktigt! Han dog på gatan, han dog av slag,
han dog i ilska. Det hände en vinterdag. Han kom i sin
tunga päls gående tvärs över torget och in på Storgatan. Där
