Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
61

varsnade han längst nere vid bron en häst, som stupat framför en tungt lastad släde. Körsvennen dammade på hästen med piskskaftet. Hökaren såg inte bra, han vände sig till en polis, som stod där med händerna på ryggen, och frågade vad det kunde vara för ett djävla fä till kusk. Polisen svarade: Vad det beträffar, så är det patrons egen kusk och patrons egen häst. Min häst! skrek hökaren och blev ett ögonblick stående alldeles handfallen. Så tog han av sig pälsen och räckte den åt polisen, och han tog av sig rocken och knäppte upp västen och satte i väg. Det måtte ha sett konstigt ut med den stora köttiga karlen kappspringande på en hal och isig gata. Ögonen ska ha stått som röda klot ur hålorna, långt innan han kom fram. Drängen fick ett slag för bröstet, som satte honom i drivan. Och hökaren gav sig inte tid att andas ut och lugna hjärtat utan tog genast skaklarna i sina händer och lyfte mellan dem hästen. Knappt stod hästen på benen, förrän han själv föll. Hon dog på gatan och alla Borckarna fingo rätt beträffande honom. På stenen står: Grosshandlaren Gustav Borck. Själv kallade han sig hökare eller patron och ville så kallas. Men brodern, köpmannen, såg sig inte för god att spela honom det sprattet.

Och hur slutade han? Eländigt. Han blev sjuk. Det började sakteliga och fortskred än långsammare. Han föll av, kläderna hängde på honom som säckar, nacken blev som en fågelnacke, mustascherna snodde sig ned i pipskägget på ett underligt, sorgesamt sätt. Då sas det, att det var magen och man påstod, att han spridde lukt omkring sig. Men det var inte magen. Det var en långsam död, som började i benen och spred sig uppöver. Den varade i tjugu år. Ungefär tjugu, man minns inte så noga. Man liksom glömde honom. Till en början gick man upp till honom någon enda gång, men det var sant det där med lukten. För resten tyckte han inte om besök: han hade ju varit en prydlig och vacker herre, en riktig snobb. Hustrun blev ensam om honom. Hon satt vid fönsterspegeln och talade om för honom, vilka som gingo