66
med halvhög röst. Han var utom sig men inte värre än att han kunde tänka klart. Han önskade ett gott råd.
Sanna-Borck ville ha hans namn. Det gällde inte någon småsak, det gällde ett kreditiv på trettio tusen. Jonathan kunde inte hänvisa till »de andra». Kommerserådet hade redan skrivit på, svåger Sunesson hade skrivit på och en till. Men banken ville ha Jonathans namn. Varför? Han ägde ju ingen förmögenhet. Bredvid kommerserådet och Johannisbergaren var han en fattiglapp. Visserligen, men han hade gjort sig känd som en försiktig och omsynt karl. Det var en moralisk borgen. Direktör Arnfelt fordrade hans namn. Eljest stopp. Sanna var bra, men en karl, som anlägger elektricitetsverk för att ställa till med eldsvåda och såg för att såga av sig tre fingrar, han inger inte förtroende. Arnfelt krävde en moralisk borgen.
Äran var stor, risken större. Agnes delade upp saken på två frågor:
Fanns det ingen möjlighet att slippa undan?
Varom icke: Hur stor var risken?
Omöjligt att slippa undan. Sanna-Borck hade hjälpt honom, han som de andra. Hans namn stod fortfarande på tre eller fyra papper. Sloge han vantarna i bordet, måste Jonathan skaffa nytt namn, men den saken oroade honom icke. Kreditivet i och för sig var inte heller så farligt. Naturligtvis fanns där tillgångar. Men att gå i borgen för Sanna-Borck, det var farligt.
Han sa:
Jag förstår och begriper. Arnfelt vill ha Sanna, det är saken. Men jag är tvungen att skriva på. Sen är det slut med min kredit. Jag har hållit på i tolv år, jag hade just fått lite lugn nu, lite andrum. Nu är det slut. Jag kan lika gärna ge upp staten med detsamma.
Det hade han sagt tio gånger så visst som en. Agnes drog upp näsduken ur hans bröstficka och torkade hans ansikte. Gud vet, om hon inte snöt honom! Hon tog den lilla
