kammen ur västfickan och kammade upp hans lugg. Under tiden arbetade det klara förståndet jämnt och utan gnissel. Dithän hade det gått, att Borckarna sökte hjälp hos Jonathan. Utan hans borgen ingen kredit. Det var den ena sidan av saken och den var glänsande. Å andra sidan var det tacksamhetsskulden. Gick det an att förneka den? Det kan vara farligt att förklara sig insolvent på den kanten. Det kan vara farligt att gå ur släkten, så länge den ännu har makt att hjälpa och stjälpa. Hon såg på Jonathan. Så alldeles jättestark var han ju inte, snarare skröplig. Saken fick vägas på guldvåg.
Hon gick bort till fönstret och tittade på Axelsson, som grävde i trädgården. Hela trädgården var hans verk. Han var en bjässe att arbeta, en grävmaskin, benstomme och muskler. Det var ingenting särskilt att titta på, men hon blev stående en stund vid fönstret för att ge Jonathan tid att lugna sig. Slutligen sa hon:
Tänk på en sak! Du är inte stark. Går det ikull för dig, så orkar du aldrig upp igen. Tänk på det! Nu går du in och säger, att du inte kan.
Herregud, stönade han, det är rysligt. Han tar mig om livet och kramar mig. Han är alldeles konfys. Å herregud, det är rysligt. Agnes, jag stöter hellre kniven i honom, jag stöter hellre kniven i honom!
Hon tänkte: Jo, det skulle du kunna!
Stundtals var han ynklig. Men hon fick ta honom som han var. Hon ställde honom på benen, slätade ut rocken, knöt om halsduken.
Är du Vår Herre, sa hon, eftersom han kommer just till dig? Vår Herre hjälper när han vill och hur han vill. För honom är det en småsak. Det är det inte för dig. Nu går du in och säger, som jag har sagt.
Hon sköt honom mot dörren. Jonathan vände sig om i händerna på henne och sa:
Han har pojken med sig.
