Sida:Fasans dal 1915.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 107 —

läto icke störa sig av dylikt. De voro mångtaliga, beslutsamma och väl väpnade. Deras motståndare voro spridda och maktlösa. Alltsammans skulle nu som förr utmynna i idel prat och några till intet ledande häktningar. Så sade Mc Ginty, Mc Murdo och alla de djärvare andarna.

Det var en lördagsafton i maj. Det var alltid loge om lördagarna, och Mc Murdo gick hemifrån för att begiva sig dit, då Morris, den svagare ordensbrodern, kom för att besöka honom. Hans panna var rynkad av bekymmer och hans vänliga ansikte dystert och härjat.

— Kan jag tala öppet med er, mr Mc Murdo?

— Visst kan ni det.

— Jag glömmer aldrig, att jag en gång talade rent ut med er och att ni teg med vad jag sagt, fastän basen själv kom och frågade er om det.

— Hur kunde jag annat göra, när ni litade på mig? Jag höll inte med er fördenskull om vad ni sade.

— Nej, det vet jag väl. Men med er kan jag i alla fall tala utan att det kommer ut. Ser ni, jag bär på en hemlighet — han lade handen på sitt bröst — och det förtär hela mitt liv. Jag önskar att den blivit meddelad någon av er och inte mig. Berättar jag den, så utmynnar det i mord. Gör jag det inte, så blir det kanske slut med oss allesamman. Gud