— 113 —
nes älskades ögon. Hon läste fara i hans allvarsamma ansikte.
— Någonting har händt! utbrast hon. O, Jack, du är i fara!
— Något så förskräckligt är det inte, min ljuva flicka. Men det är kanske ändå skäl att flytta på sig innan det blir värre.
— Vad menar du?
— Jag lovade dig en gång, att jag framdeles skulle begiva mig härifrån. Jag tror tiden närmar sig. Jag har fått underrättelser i kväll, ledsamma underrättelser, och jag ser att bekymmer stunda.
— Polisen?
— Ja, en Pinkertondetektiv, men du, min älskling, vet inte vad det ordet har att betyda för en sådan som mig. Jag har blivit alltför mycket invecklad i den här historien och får väl skynda att draga mig ur spelet. Du sade, att du skulle komma med mig, om jag begav mig härifrån.
— O, Jack, det vore din räddning.
— I vissa fall, Ettie, är jag en redlig man. Jag skulle inte för allt världens gods och guld vilja skada ett hår på ditt vackra huvud, ej heller sänka dig en enda tum från den gyllne tron ovan molnen där jag alltid ser dig. Skulle du kunna lita på mig?
Utan att säga ett ord lade hon sin hand i hans.
