— 33 —
och hans guldkrog utvidgades, så att den hotade att upptaga hela ena sidan av det fyrkantiga salutorget.
Mc Murdo sköt upp svängdörren till guldkrogen eller den så kallade ”salongen” och banade sig väg genom mängden därinnanför i en atmosfär som fördunklades av tobaksrök och tyngdes av spritångor. Rummet var briljant upplyst, och de väldiga, starkt förgyllda väggspeglarna reflekterade och mångdubbla- de den överdådiga ekläreringen. Åtskilliga kypare arbetade ivrigt i skjortärmarna, blandande drycker åt de kunder som slagit sig ned vid den breda, med tjock metall beslagna disken. Allra längst in, stödd mot disken och med en cigarr i rät vinkel utstickande från mungipan, stod en lång, stor, grovt byggd man, som inte gärna kunde vara någon annan än der beryktade Mc Ginty själv. Han var en svartmuskig koloss, skäggig intill kindkotorna och med en korpsvart man, som föll ned över kragen. Hans hy var lika mörk som en italienares, och hans svarta ögon voro förunderligt glanslösa, vilket i förening med en något sned blick gav honom ett ganska avskräckande: utseende. Allt det övriga hos mannen, hans ädla proportioner, hans regelbundna drag och hans lediga hållning passade förträffligt ihop med den jovialiska
