— 51 —
heten voro en farlig mördarligas medlemmar, vilkas sinnen undergått en så fullkomlig sedlig förvridning, att de yvdes över sin skicklighet i yrket och med den djupaste vördnad betraktade den man, som hade rykte om sig för att ”göra snygga affärer”.
Enligt deras förvända uppfattning hade det blivit en modig och ridderlig handling att erbjuda sig att skada personer, som aldrig gjort dem något ondt — personer, som de aldrig i hela sitt liv sett. Sedan brottet blivit begånget, grälade de om vilken det var, som utdelat det ödesdigra slaget, och roade sig själva och sällskapet med att beskriva den mördades nödrop och ryckningar.
I början hade de gått till väga med en viss hemlighetsfullhet, men vid den tid, som denna berättelse skildrar, voro deras åtgärder ganska oförställda, ty lagens ständiga bevis på oförmåga att fälla dem hade ådagalagt å ena sidan, att ingen vågade vittna mot dem, å den andra, att de hade obegränsad tillgång till egna vittnen och en väl fylld kassakista, som satte dem i stånd att anlita Förenta staternas mest glänsande: juridiska förmågor. Under tio långa år av våldsdåd hade ingen strövare blivit sakfälld. Den enda fara som hotade strövarna låg hos själva offret, som om än övermannat och överraskat någon gång lämnade sitt märke på angriparna.
Mc Murdo hade blivit förberedd på att
