— 67 —
trallandet på dryckesvisor. Barrummet var ännu till trängsel fyllt av gäster, och många av bröderna stannade där. Den lilla trupp som blivit vald till tjänstgöring gick ut på gatan — icke i flock utan fördelad för att ej väcka uppmärksamhet. Det var en kall natt och halvmånen blänkte mot en gnistrande, stjärnbeströdd himmel. Männen stannade och samlades på en gård utanför en hög byggning. Mellan de starkt upplysta fönstren lästes i förgyllda bokstäver ”Vermissa Herald”. Inifrån hördes rasslet av tryckpressen.
— Här nere vid porten kan ni stå och se efter att vägen hålles öppen för oss, sade Baldwin till Mc Murdo, Arthur Willaby kan stanna hos er. De andra följa med mig. Var inte rädda, gossar. Vi ha ett dussin vittnen på att vi just nu befinna oss i Föreningsbaren.
Det var nära midnatt och på gatan syntes endast ett par vandrare på väg hemåt. Sällskapet gick över gatan, knuffade upp dörren till tidningskontoret, och så rusade Baldwin och hans män uppför trappan. Mc Murdo och ännu en stannade där nere. Från rummet ovanför hördes ett anskri, ett rop på hjälp och så ljudet av trampande fötter och fallande stolar. Strax därefter störtade en gråhårig man ut i den övre förstugan.
Han blev fasttagen, innan han hunnit längre, och hans glasögon föllo klingande ned vid Mc Murdos fötter. En duns och ett jäm-
