120
i halsen, »förstår inte Polle, att han fryser ihjäl, om lian inte har tröjan på!»
⁎
»Ho, ho, ho», hördes bakom gruppen ett godmodigt skratt. »Vad är det här för en maskerad mitt på gatan?»
Jakob rusade upp och såg – icke fostermodern, som han i första häpenheten tänkte, utan den snälle gamle herrn mitt emot, åt vilken han ett par gånger fått springa ärenden och som alltid nickade åt honom så vänligt, då de möttes på gatan.
»Ack, herrn», sade Jakob med stora tårar i ögonen, »det är en stackars hund, som ingen rår om. Han får inte komma in någonstans, och han fryser visst ihjäl i natt, om han inte har någonting på sig, och så tänkte jag, så tyckte jag ... Åh, det är visst » mamma», som tar i dörren. Söta, go’a herrn, tala inte om –»
»Är du rädd för din mamma, barn, din egen mamma?» frågade herrn allvarligt och fattade gossens hand.
»Ja, – nej – jo ... hon ropar på mig», viskade gossen och skälvde i hela kroppen. »Snälla, snälla herrn, tag med sig Polle och låt honom ligga i någon vrå var som helst, annars fryser han ändå ihjäl, fast han har byxor på» – och som en vind var Jakob inom dörren hos sin stränga fostermor, som inte gav sig, förrän hon plockat sanningen ur den »gemene pojken» och tuktat honom
