42
Men de kunde inte hinna fram till Bremen på en dag. När det blev kväll, kommo de till en skog, där de måste vila över natten. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd, katten klättrade upp och lade sig på en gren, och tuppen flög upp i toppen, där han var tryggast, och såg sig om åt alla fyra väderstrecken, innan han tordes somna. Men då tyckte han sig se ett ljus lysa på avstånd, och det talade han om för sina kamrater. »Här måste finnas ett hus i närheten», sade han. »Då måste vi gå dit», sade åsnan, »ty här är dåligt härbärge.» Och hunden sade: »Ja, ett par ben med litet kött på skulle smaka riktigt skönt!»
Nu gingo de åt det håll, varifrån ljuset lyste, men när de kommo fram, vad fingo de se? Jo, ett klart upplyst rövarnäste. Åsnan, som var störst, ställde sig vid fönstret och tittade in. »Vad ser du?» frågade tuppen. »Ett dukat bord med härlig mat och dryck», svarade åsnan, »och rövare sitta runt omkring och smörja sig.»
»Det vore något för oss, det», sade tuppen. »Ya, ya, den som bara vore där!», sade åsnan.
Djuren började nu lägga råd hur de skulle
